Ullias Berglund, 20 år Norrköping
Varför skriver du?
”Det är skoj att skriva. Och socialt. Jag har träffat en massa coola och konstiga personer tack vare att jag läser dikter på scen, nördar Harry Potter, hänger på bibblan och går på skrivarworkshops och sånt.”
Juryns motivering till Ullias Berglunds novell Min favorit bland skogsrövare
En poetisk och mångbottnad novell om bland annat sorg och den tröstande kärleken. Den öppnar våra tankar för världens behov, en kamp om överlevnad och motstånd i ett samhälle under förändring. Med rikt bildspråk som får oss att minnas barndomens känsla av fullkomlig frihet i mötet med naturen. Den bär hopp om en ljus framtid inte minst för författaren.
Läs novellen
Lyssna eller ladda ner Min favorit bland skogsrövare.
För att ladda ner novellen till din dator så högerklickar du på länken och väljer ”spara som”.
Min favorit bland skogsrövare
Ingenting luktar så gott som kärlek. Ingenting luktar så illa som barmhärtighet. Vi är skogsrövare, och när vi har knutit scarfarna runt huvudet finns det ingen nåd att få.
“Hörru, ska vi dra till borgen?” säger Maya andfått när hon bromsar in framför mig så att gruset skvätter och cykeln tjuter. Jag kliver upp från åkerkanten, där jag har suttit och väntat ihop med morgonpigga blomflugor och en nyfiken hare. Haren skuttade iväg över åkern så fort Maya dök upp, men insekternas melodier ljuder utan avbrott.
“Visst”, nickar jag och petar upp stödet på den lilafärgade cykeln som jag fick ärva från brorsan. Maya gör en U-sväng och jag jagar efter. Vi tar första vägen till vänster, som är en ännu mindre grusväg och leder in i en vildvuxen blandskog. Övermogna körsbär gör marken prickig. De lockar till sig ett hav av fjärilar och vi saktar ner för att inte råka köra på några sköra vingar.
Vid en stor bok lägger vi cyklarna i diket och traskar rakt upp i skogen. Fastän det inte finns någon stig till borgen skulle vi säkert kunna hitta dit i sömnen. Själva borgen består av ett gäng klippliknande stenar. Bokträden växter så tätt att marken ständigt har en matta av bruna löv, men på två av stenarna finns perfekta sittplatser som vi håller torra och fina. För att komma upp måste man ta sats och vara lite modig, men när man väl är där kan man luta sig tillbaka och smida planer som bara växterna, djuren och småkrypen kan tjuvlyssna på.
Det är en vindstilla dag. Både Maya och jag har t-shirts och bekväma långbyxor. Maya knyter sina slitna sneakers innan hon sätter sig i skräddarställning och tittar upp mot trädkronorna. Jag gör samma sak. En hackspett tar över ljudshowen, men jag lyckas inte få syn på den. Något sticker i min bakficka och när jag känner efter får jag fram hatten från ett ekollon. Jag undrar hur det hamnade där. Kanske är det ett tecken på att jag kommer bli en ekorre i nästa liv? Jag har alltid velat ha förmågan att flyga, men att kunna klättra och hoppa som en lekfull gnagare skulle vara nära nog.
Efter en stund känner jag Mayas blick från sidan. Jag släpper tankarna på ekorrar och ekollon och tittar tillbaka. Hon ser ut precis som vanligt, med diskreta glasögon, håret samlat i en slarvig fläta och ett öra som är märkbart mer utstickande än det andra. Ändå är det något som känns fel. Ett mörkt tvivel fladdrar till i hennes ögon. Jag rynkar pannan, frågande. Hon förblir tyst och en stund bara tittar vi på varandra. Sen vänder hon bort blicken och börjar pilla på en bit lav som växer vid hennes fot.
“Pappa kommer aldrig bli bättre igen”, säger hon till slut.
I närheten av borgen finns en slänt och där nedanför ligger Mossjön. Vi lämnar sittplatserna och åker rutschkana på löven, ner till sjön, för att kasta macka. Trots att promenadstigar omgärdar sjön är vi som vanligt ensamma på stranden. Vattnet är ljummet och lika stilla som alltid. Maya, däremot, kan inte vara lugn. Hon brukar få stenarna att studsa flera gånger, men den här gången träffar de inte ens vattnet. Hon plockar upp stenar utan att undersöka formen, och kastar iväg dem så hårt att de försvinner bland virrvarret av tallar på andra sidan av sjön. Det är så onaturligt långt att jag inte kan sluta titta. Hon fortsätter kasta sten efter sten, så många att jag till slut tar hennes hand och drar med henne bort från stranden, upp på stigen igen.
“Sisten till bilvägen är en Sverigedemokrat”, ropar jag och börjar springa utan att vänta på svar. Maya är snart ikapp. Hon flyger förbi och jag har såklart ingen chans. Jag tycker inte ens om att springa. Det är mest jobbigt, men jag vet att Maya lever för det. Hon behöver använda sina muskler för att kunna ta det lugnt sen. Hon måste göra sig av med sin energi, och hon har massor. Och om det är sant som hon säger, att de har bekräftat att hennes pappa inte har långt kvar … Då behöver hon springa fortare än någonsin.
Jag saktar ner och stapplar fram den sista biten, hostandes och flämtandes, men det var det värt. Maya flinar och dunkar mig uppmuntrande i ryggen.
Stigen leder ut på en bilväg som existerar på grund av att den leder till en nybyggd sommarstuga. Stugan hade kunnat vara vacker. Den är gul med vita knutar, men vi vet vilka rötägg som äger den och därför känns den lika kall som skogen är varm. En robotgräsklippare rör sig framför huset som en jättelik skalbagge och skvallrar om att någon är hemma, så den här gången fortsätter vi förbi utan att röra en min. “Rasmusson”, står det ingraverat i metallskylten som sitter på grinden, men i höst ska vi byta ut den till en skylt som säger “Rasistsson”.
För den här skogen tillhör ingen och alla. Den är syret vi andas, musiken vi lyssnar på och sängen som tar emot oss när vi faller. Den ligger utanför Sveriges spretiga system, och därför ska systemet inte heller få bo här. Speciellt inte människor som hugger sönder liv. Skogen är en plats som sköter sig själv, men vi skogsrövare fungerar som väktare. Det är viktigt att vi sätter upp en skylt som visar vad det är för typer som har byggt sommarstugan, så att inga aningslösa djur eller vandrare råkar illa ut. Maya och jag har tummat på det.
Från stugan är det inte långt till diket där våra cyklar ligger och väntar. Vi använder en djurstig som genväg. Granris skapar smala passager, men barrens stick känns ömsinta mot armarna. Precis innan vi kommer ut på grusvägen igen hittar jag en liten fjäder bland harsyran på marken. Den är svart och grå med några ränder som är glänsande blå. Jag hejdar Maya och petar in fjädern i hårsnodden som håller ihop hennes fläta. Den matchar bra med hennes himmelsblå bandana och svarta hår.
“Tack”, säger hennes breda leende.
Vi vet inte hur dags vi möttes i morse och vi vet inte vad klockan är nu. Sådant spelar ingen roll för oss. Vi säger hejdå med ett gäng slängkyssar. För mig är det nedförsbacke, så jag rullar hemåt med händerna i byxfickorna. Groparna i vägen känner jag till så väl att det inte är någon konst att kryssa fram mellan dem.
Jag tänker på Maya. Min favorit bland alla skogsrövare. Hon fyller trettiofyra år i morgon, men det är måndag och hon jobbar inne i stan, så hon måste träffa trötta människor klädda i stela leenden hela dagen. Men på kvällen ska vi fira. Fira att vi lever. Fira att Mayas pappa har fått uppleva lycka i sitt liv. Fira att man får en hisnande vy över vår barndom om man klättrar allra högst upp i aspen på Berget. För barndomen finns fortfarande kvar där ute. För oss är den för evigt inom räckhåll.