Litteraturscen Östergötland

 

Jag vet inte om det är Ahmets Kurts tre mest betydelsefulla böcker, men jag förmodar att det är så. Den första, en biografi över Tito av Milovan Djilas, samlade upp det granatsplitter som kunde ha dödat honom en varm augustidag i Mostar, Jugoslavien 1992. Han tog med sig boken som ett minne när han med sin familj flydde till Sverige året efter. I Sverige bodde han i Norrköping, där han arbetade från 1999 på Norrköpings Stadsbibliotek som webbutvecklare och webbredaktör, ett nytt yrke för ett nytt liv. I Jugoslavien var han ingenjör och deltog i byggen av flera stora vattenkraftverk.

Den andra boken skapade han själv när han gick i pension från biblioteket 2014. Det var en e-bok om den nya hemstadens offentliga konstverk med bilder och därutöver en bildbank med 300 av sina bilder på Stadsbibliotekets Flickrkonto. Allt lämnade han nu till allmänheten att läsa och disponera fritt som ett tack för sin tid på biblioteket och i Norrköping. För tiden som pensionär skulle inte tillbringas där.

Han hade aldrig berättat om sin andra, och sin första egna, bok för någon. Det hade han lärt sig på biblioteket av sin första chef Conny Äng, som också var den som anställde honom. Hade man fått en idé var det bättre att pröva den i praktiken innan - och istället för - man pratade om den. Annars blev det jobbigt om det inte blev som man tänkt sig eller om andra skulle lägga sig i med välmenta synpunkter eller i värsta fall helt andra idéer. Ahmet hade lärt sig att göra före man pratade och därför kom hans andra bok som en överraskning för alla.

Ahmet Kurt och hans fru flyttade omedelbart efter pensionen till Malmö, där dottern redan bodde. Vi höll kontakten via Facebook men jag har inget minne av att han gjorde några uppdateringar från Malmö. Däremot hände det att han postade semesterbilder från Mostar, Bosnien. Med tiden blev de så frekventa att jag undrade om de flyttat dit för gott och återvänt till den stad de en gång flytt. Det dröjde innan jag frågade.

Den 3 juli 2017 presenterade Ahmet Kurt sin nya och tredje bok, "Promocija Knijge - porodica Kurt iz Mostara" (Familjen Kurt från Mostar) på ett kulturcentrum i Mostar. Vid presentationen deltog litteraturprofessorn Lejla Zujo-Maric, författaren Ibro Kajan och historieprofessorn Faruk Taslidza. Den nya boken handlar om genealogi och Ahmet Kurts efterforskningar av sin egen släkt. 130 personer kom för att lyssna.

När jag läste detta befann jag mig i Rom. Tillbaka i Norrköping tog jag kontakt med Ahmet för att äntligen ställa frågan om var han bor och, med tanke på hans nyskrivna bok, var han hör hemma.
- Jag flyttade till Malmö 2014, men min son har köpt en liten lägenhet åt mig och hustrun i Mostar, så där bor vi ungefär halva året, berättar han för mig.

Tankarna på den nya boken har han burit på länge.
- Idén fick jag när jag såg släktforskarna på Norrköpings Stadsbibliotek. I Sverige finns källorna bevarade i arkiv medan på Balkan, där varje generation har upplevt och minns ett krig och många - som min mamma - två, har många arkiv, bibliotek och hus bränts eller förstörts. Det finns vissa arkiv men dokumenten är osorterade och man måste gräva själv.

Som för alla släktforskare handlade det mycket om att få bekräftelser på sådant man bara hört talas om.
- Jag kände till ganska mycket via mina föräldrars och deras föräldrars berättelser. Men det var mest romantiserade myter utan skriftliga källor. Grunden i min forskning var att hitta dokument som bekräftade eller förnekade sådana historier. Omkring 80 % av det jag hade hört kunde jag få bekräftat genom min forskning.

I Sverige är släktforskning en helt oskyldig hobby.
- På Balkan, Mats, och särskilt i Bosnien, är allt politik, även släktforskning, och samhället är mycket besmittat av rasism, nationalism och myter av alla sorter. Min bok uppskattas av normala, kloka och progressiva läsare.

Åtta dagar efter bokpresentationen samlades tusentals människor i Srebrenica för att minnas årsdagen över folkmordet som inleddes den 11 juli 1995, då omkring 8 000 bosniaker, pojkar och män, mördades av bosnien-serbiska styrkor under ledning av Ratko Mladic och slängdes i massgravar. Samtidigt utsattes mellan 20 000-50 000 flickor och kvinnor för sexuellt våld. Den 11 juli begravdes kvarlevorna av 71 nyligen identifierade offer. Hittills har 6 429 offer begravts under värdiga former på minneskyrkogården Potocari utanför Srebrenica, omkring 27 mil från Mostar.

- Jag lät göra ett DNA-test inspirerad av två svenska böcker, ”Svenskarna och deras fäder – de senaste 11 000 åren” av Karin Bojs och Peter Sjölund, samt ”Min europeiska familj” av Karin Bojs. Sedan gick jag med i en Facebookgrupp om DNA-analys och genealogi, där jag lärde mig mycket som jag sen använde i min bok, berättar Ahmet Kurt.

Ahmet Kurts släkt var på 15- och 1600-talen soldater i det Osmanska rikets armé. För sina insatser fick de del i erövrade landområden (i dagens Kroatien och Ungern) som genererade inkomster. Senare flyttade de till Perusic (Kroatien) som då var en befäst gränsstad mellan tre olika stormakter: Republiken Venedig, monarkin Habsburg (som även inkluderade resterna av delar av det kroatiska-ungerska kejsardömet) och det Osmanska riket.
-Min familjs historia speglar mycket bra det sorgliga öde som drabbat alla folk på Balkan. 1689 var mina förfäder tvungna att fly under ett anfall av Österrikes armé. Under de följande 300 åren dog många av min släkt i krigen.

Ett öde som alltså även drabbade Ahmet Kurt och hans familj drygt 300 år senare. 

-1993 fick jag och 25 personer i min släkt fly på nytt från olika städer i Bosnien. De flesta av oss fann plats i Norge, Sverige och Danmark.

När släkten kom till Mostar antog de efternamnet Kurt. Tack vare sina militära meriter erhöll de egendomar, som de senare kunde utöka via ingiften eller inköp. I början av 1800-talet transformerades flera från att vara landägare till att bli teologiskt och religiöst lärda. De hörde till de styrande klasserna i det Osmanska riket.
Kungadömet Serbien (inklusive Kroatien och Slovenien) etablerades efter första världskriget och i detta fick bosnierna en underordnad ställning. Släkten Kurt var passiv under industrialismen och förlorade under 1900-talet sina egendomar och därmed sin ställning i det nya samhället. En del av Ahmet Kurts släktingar blev arbetare medan andra utbildade sig.

Under 18- och 1900-talen rymmer hans släkt två rektorer för islamiska skolor, varav den yngre Hajji Muhamed Kurt (1850-1940) kunde Koranen utantill på tio olika arabiska dialekter. Muhamed Kurt (1875-1943) var den förste professionella skådespelaren från Mostar och jobbade på den kroatiska nationalteatern i Zagreb. Husnija Kurt (1900-59) var också rektor och lärare och bidrog till att efter andra världskriget skapa ett nytt Jugoslavien och Bosnien och Herzegovina.

Bland senare generationer i släkten Kurt, idag fem grenar, återfinns en manusförfattare, en film- och teaterregissör och en konstnär. Tre av grenarna bor nu åter i Mostar.
-Jag hoppas inte att barnbarnsbarnen till oss som fick fly under det senaste kriget får fly igen, berättar Ahmet Kurt. Min känsla är att folk i Sverige, som inte har upplevt något krig inte tillräckligt uppskattar hur bra det är att leva i fred.

På min fråga om det är något särskilt öde i hans släkt som fängslat honom mest, svarar Ahmet med att istället skicka en bild. Den föreställer honom själv, iförd halsduk och solglasögon framför Mostars berömda bro, Stari Most, som överbryggar floden Neretva och förenar två stadsdelar. Det är en av Bosniens mest berömda platser och den fyra meter breda och trettio meter långa bron var ett uttryck för den islamiska arkitekturen på Balkan. Den uppfördes under Süleyman I då det Osmanska riket var som mäktigast och ritades av Mimar Hayruddin, lärling till det Osmanska rikets store arkitekt Mimar Sinan.

Den 9 november 1993, bara ett drygt år efter att Ahmet lägenhet träffats av granatsplitter, sprängdes den av bosnien-kroatiskt artilleri. Den byggdes upp igen och återinvigdes 2004, nästan som om ingenting hade hänt.
-Det är en symbolisk bild, påpekar Ahmet Kurt.

Text: Mats Granberg