Läsglimtar

Magasinspoesi - Marina Tsvetajeva

Jag var ung och mötte, via Annika Bäckströms översättning, Marina Tsvetajeva med gröna ögon. Boken hette så, Med gröna ögon, och mina ögon var blå. Jag var som uppslukad av hennes långa poem Bergsång och Slutsång. Läs bara:

Vad kan jag göra, med sången i märgen

- högspänningsledning! Sibirien! brand! -

vandrar jag över min bro av bländverk!

Deras tyngdlöshet

i en värld av lod.

Med gröna ögon finns i bibliotekens magasin, den har också återutgivits, i samma översättning, på annat förlag. Den långa dikten Slutsång har också nyöversatts, under titeln Slutdikt och publicerats på ytterligare ett tredje förlag.

Man kan falla in i ett författarskap; jag gjorde det. Och jag läste också något senare Viktoria Schweitzers stora biografi över Tsvetajeva som gavs ut av Bonniers 1996 med undertitlarna Kvinna – Poet Ett ryskt livsöde. Då var jag 30 år, och borde ha förstått bättre.

Marina Tsvetajeva föddes 1892 och fick uppleva ett världskrig, en revolution, ett inbördeskrig och sedan ett andra världskrig, vilket hon inte överlevde.

I biografin fäste mig jag vid vad som hände 1920. Marina Tsvetajeva levde då i Moskva där det rådde hungersnöd med sina två döttrar. Den äldsta dottern var hennes stolthet, den yngsta, Irina, som var svag från födseln, vanvårdade hon. Hon brukade binda fast henne vid ett sängben, slå henne och ge henne dåligt med mat. Döttrarna hamnade på barnhem, där Irina dog av svaghet vid två års ålder.

Man kan hitta alla Marina Tsvetjevas böcker utspridda över Östergötlands bibliotek och många av dem är placerade i magasin.

Intill Norrköpings Stadsbibliotek ligger Tingsrätten. Det är kö utanför ingången, och det har det varit alla dagar när den förhandlingen om rikskända Lilla Hjärtats död har pågått. Norrköping är en grym stad.

Marina Tsvetajeva vistades under mellankrigstiden till stor del i exil i Europa. I augusti 1939 återvände hon till Sovjetunionen. Tidpunkten var illa vald även om det skulle dröja innan Sovjet gick med i kriget. 1941 hängde sig Marina Tsvetajeva. Hon efterlämnade en vuxen dotter och tonårige sonen Mur. Den sistnämnde blev inkallad till kriget och sedan 1944 finns det inga spår efter honom.

Utanför ett hus på Öster i Norrköping, några kvarter längre bort från Stadsbiblioteket och Tingsrätten ligger det sedan länge blommor, ljus och gosedjur vid porten. Här levde och dog Lilla Hjärtat. Anhopningen av blommor är inte stor men tillräcklig för att synas på håll. Under rättegången har de vita gravljusen brunnit varje dag. Jag har hunnit bli 54 år, och går förbi då och då på väg hem

Till och med Korrespondens 1926 finns på ett bibliotek i länet. Den är som titeln anger en brevväxling mellan Tsvetajeva, Boris Pasternak och Rainer Maria Rilke. Redan i det första brevet finner man följande diktrad, som också följt mig genom livet, av Marina Tsvetajeva:

Livet - en station, snart reser jag, vart - säger jag ej.

text: Mats Granberg

Fler böcker av Marina Tsvetajeva