Läsglimtar

Olga Tokarczuk får nobelpriset

Olga Tokarczuk var en av mina personliga favoriter till ett av årets nobelpris. Nu tilldelades hon 2018 års pris. Motiveringen kan kvitta. I Sverige finns fem romaner, en novellsamling i två versioner samt essäsamlingen Björnens ögonblick. Alla hennes böcker är inte av samma klass, men några romaner utgör en fullvärdig trestegsraket till ett Nobelpris: Daghus, Natthus (på svenska 2005), Löparna (2009) och Jakobsböckerna (2015).

Jag minns det mjölkvita ljuset och den blommiga soffan i en villa på Östermalm i Stockholm, som då, 2005, inrymde det Polska Institutet. Olga Tokarczuk hade rest direkt från Walbrzych utanför Wroclav och matchade omedvetet soffan med sina blommiga stövlar som frilansfotografen Moa Keskikangas också dokumenterade med kameran. Vårt samtal om Daghus, Natthus kom att handla om gränser.

Polens gränser försköts efter andra världskriget. Delar av östra Polen kom att tillfalla Sovjet. Delar av östra Tyskland blev polskt, staden Breslau blev Wroclaw. Människorna flyttade när gränserna ändrades, trakten tömdes på sin historia. Det är om detta Daghus, Natthus handlar. Ett land där husen minns sin historia på nätterna, och människorna som bor i dem sin samtid på dagarna.

Men Olga Tokarczuk sa också att hennes roman handlar om gränser mellan svart och vitt, man och kvinna, dröm och verklighet. Romanen blev stor i det nya Polen som då nyligen hade gått med i EU.

Tio år senare var hennes och Europas situation en annan. Hennes senaste roman, Jakobsböckerna, orsakade vrede hos den nyvalda konservativa och nationalistiska regeringen. Och detta trots att det är en historisk roman som utspelas på 1700-talet. I centrum för romanen står juden Jakob Frank och en sekt som förföljdes överallt.

Olga Tokarczuk sade till mig, den här gången möttes vi på Moderna Museet under evenemanget Sthlm Literature, att hon ville skildra både mörkret och ljuset i den polska upplysningen, och hon tog upp den polska kolonialismen österut och hur adeln utnyttjade bönderna som livegna.

Samtidigt kastade Jakob Franks, som är en historisk person, öde en skugga över 2015 års flyktingvåg till Europa.

Men detta fick och får inte sägas i det nya Polen där Polen betraktas som - och som Tokarczuk träffsäkert kallar - Europas Messias. Hon blev utsatt för en hatstorm av den regering som tagit makten över domstolar och medier och som utmanat EU:s krav på demokrati.

Olga Tokarczuk skriver om olika tider, om idéer och omvälvningar. I hennes internationella genombrottsroman Löparna får man följa ett antal personer, till synes oberoende av varandra, som ständigt är på resa. Egentligen är de övertygade om att människan bara finns till om hon är i rörelse och stadd i förändring.

Olga Tokarczuk får nobelpriset samtidigt som det i Polen pågår en ny valrörelse där demokratiska krafter kämpar mot den regering som med sin politik medvetet skadat det polska rättsväsendet och tagit makten över de statliga medierna. När jag skriver den här texten plingar det nästan oavbrutet i min telefon från polacker som firar hennes nobelpris i ljuset av detta.

Olga Tokarczuk har varit en tydlig kritiker av den polska regeringens politik, själv har hon stött och arbetat för Polens pyttelilla gröna parti. Med hennes enastående författarskap tänder hon också ett hopp för det demokratiska Polen.

Hon är en stor, välkommen och aktuell pristagare. Grattis Polen och Olga Tokarczuk!

Mats Granberg