Litteraturscen Östergötland

 

Tvåspråkigt epos om uppväxt, klass och kön 

Två unga debutanter, två röster, en svensk och en dansk, har i detta diktepos nästan sömlöst smält samman till en. För den ovana danskläsaren utgör språket definitivt ett hinder, men på bästa tänkbara sätt. Man tvingas långsamt uttyda, uttala och smaka på orden för att komma åt deras rätta mening, och vara ständigt uppmärksam på språkskiftningarna. Precis så som poesi förtjänar att bli läst, men som man själv ofta har för bråttom för. Svenskan och danskan blandas dessutom med amerikanska drömmar om thigh-gaps och homecoming-queens, och den norska renheten och välståndet i form av Kvikklunsjen. De olika språkens ord fångar nyanser som ofta förloras i översättningar; dikten rör sig här fritt och lekfullt mellan dem och visar på omöjligheten att särskilja innehåll från form.

Tvåspråkigheten tvingar även läsaren att ständigt ifrågasätta om det rör sig om ett eller två berättarjag, om de berättar samma historia eller varsin. I vilket fall utgör eposets röda tråd av en uppväxtskildring indränkt i alkohol och piss. Blicken är ung, samtida och bildad, nästan mönstergillt intersektionell. De redovisar en genomgående medvetenhet om såväl klass, etnicitet som kön, de problematiserar synen på barn, djur och kropp, och anknyter till diskussioner om familj och tvåsamhet, så väl som om sexuella övergrepp, fibromyalgi och systerskap. Thorvall och Duras framträder som litterära föregångare, men Spasic och Frid befinner sig i en samtid där sex inte längre är det allra hemligaste och mest förbjudna, utan snarare självmord. Att simma i uppvärmda inomhusbassänger och hoppas att man ska drunkna, för att sen ta en kopp kaffe på ett fik; tröttheten och den oändliga gråten.

Frågan som hänger kvar i luften efter eposets slut blir då: varför mår vi så dåligt? Jag säger ’vi’, för att vi i Skandinavien som bekant har höga siffror vad gäller självmord, anti-depressiva och utbrändhet. Är det på grund av djupt rotade diskrimineringar och orättvisor, eller snarare vårt välstånd? Lider vi under familjens stora betydelse, eller snarare dess upplösning? Och kan man fortfarande vara ”real”, och tala för underklassen, med en så pass akademisk röst? Det är intellektuella frågeställningar, något som även speglar boken i helhet. Kiss, kön och kroppar är främst närvarande i dikten som tankefigurer, som led i feministiska teorier om materialitet, men själva upplevelsen, känslan, drabbningen uteblir.

Texten erbjuder således en klarsynt och kall skildring av samtiden, med all den desillusion och trötthet som följer. Borta är tron om diktens potential såväl som självterapi som förändrande av omvärlden. Den enda utvägen som jag kan se, den enda strimman av hopp som texten erbjuder, ligger just i själva greppet: att de skriver så nära tillsammans, i gränslandet mellan jag och du, där de hela tiden överskrider sig själva och varandra. ”Familieepos” känns spännande och nyskapande mitt i all ensamhet och individualism, och kanske är det också där den nya sortens ’familj’ står att finna.

 

 

 

Text: Louise Almqvist
Louise är litteraturvetare, och driver bloggen Lol. W. Qvists Hänförelse