Läsglimtar

När IFK spelade på Idrottsparken under 70-talet hände det ofta under andra halvlek att en raspig stämma hördes från de bakre raderna på VM-läktaren.

”Vita-blå!”, ropade rösten.

Det var en klädsam hyllning till hemmalaget och en uppmaning till att kämpa lite mer.

”Vita-blå!”.

Jag har inte tänkt på detta minne på länge, men det dyker upp när jag sett Carl Johan De Geers pågående utställning ”Släkten och slavarna” på Norrköpings Konstmuseum och läst den illgröna boken, grönare än en prinsesstårta, med samma namn.

Konstnärer brukar vilja skapa sig ett namn, men hos De Geer är det tvärtom. Stora delar av Carl Johan De Geers konstnärskap har handlar om att befria sig från sitt namn, sitt arv och sitt adelskap inklusive en svår – För ett barn omöjlig - barndom. ”På 1960-talet förnekade jag att jag hade en släkt. Jag själv, och mina vänner och kollegor, talade inte om får våra föräldrar vilka telefonnummer vi hade. Vi var överens om en sak. Vi hade inget ursprung”. 

Det var en strategi, mer kulturrevolutionär än kulturradikal, som inte fungerade. Ju mer han försökte bli en annan, desto mer var han tvungen att söka sig tillbaka till sin uppväxt, sin familj och släkt. Så långt tillbaka som till 1600-talet kom han inte. Förrän nu, eller en bit in på 00-talet när någon påminde honom om att hans anfader under en tid ägt en slavstation på den afrikanska guldkusten, i dag Ghana.

Anfadern var Louis De Geer (1587-1652), den mest kände och hyllade mannen i Norrköpings historia.

Utställningen på Norrköpings Konstmuseum blir på nytt en uppgörelse med arvet. Men nu står större frågor på spel: människovärde, kolonialism, slav- och vapenhandel, våld och guld. Carl Johan De Geers gestaltning av detta ryms i ett av museets gallerier.

Salen pryds av gammaldagsskolbänkar med öppna lock. I dessa korrigeras skolans historia om Louis De Geer som den svenska industrins fader, och på 2000-talet lanserad som den framgångsrike entreprenören. I bänkarna visas slavskepp till sjöss på stormande hav, delar av en styckad slavstation lagda på en hopknölad röd matta. På ett fotografi på slavfortet har Carl Johan De Geer tecknat en piratflagga för sett med den adliga släktens valspråk, Non sans cause, Inte utan orsak. Ett salongsbord bär upp en bild av kedjeslavar över vilken ett porträtt av Louis De Geer stiger som en sol över en helvetisk värld.

Naturligtvis förbinder Släkten och Slavarna De Geers historia med Norrköpings. Från museet kan man skönja den som ett vitt stråk genom Norrköping. Jag följer det från Kristinaplatsen och konstmuseet, ritat av stadsarkitekten Kurt von Schmalensee 1947, till Gamla torget och Carl Milles staty över Louis De Geer som blev klar 1945.

Carl Milles var under kriget en beundrare av Hitler och nazismen. Ändå får han efter andra världskriget uppdraget att föreviga slavhandlaren och industrifadern. Strax intill ligger konsert- och kongresshuset Louis De Geer (invigt 1994). Och i backen ovanför tronar det gamla läroverket, sedan 1966 kommunal skola och sedan 1967 De Geergymnasiet.

Ännu 367 år efter sin död dominerar Louis De Geer Norrköping fullständigt. Det här också här det vita stråket är som tätast. Som en dimma inlindar det Norrköpings konservativa historia i bedräglig vithet.

Vita-blå!

Sedan länge har stadens demografi sett annorlunda ut. Norrköping har varit säte för både Invandrarverket och Integrationsverket. Och idag, tidstypiskt nog, finns bara Migrationsverket kvar.

Med Norrköpings Konstmuseum och ”Släkten och slavarna” blir det vita stråket tydligt.

Text: Mats Granberg