Läsglimtar

Ingen kvinna är en ö – ett möte med Åsa Moberg

Livet var i begynnelsen en tjock bunt med papper som varken hade början eller slut.

- Jag skriver ju inte kronologiskt, säger Åsa Moberg och sneglar över min axel där ett färskt exemplar av "Livet" ligger i hennes kök hemma i Lerberget. Den innehöll från början mer text, men den blev lång nog ändå.

 Hon har på nytt skrivit en berättelse och en självbiografi.

- Det här är den definitiva berättelsen. Jag tänker inte skriva nån mer självbiografi, inte på tjugo år i alla fall, säger hon och påpekar att hon fyller 70 senare i höst och titeln är svaret frågan om vad hennes nya bok handlar om: livet.

Och "Livet" börjar med döden.

-Jag började skriva den under ett år när jag umgicks mycket med döden. Vänner har dött. Så jag tyckte det var lika bra att börja skriva medan det fanns tid.

 Åsa Moberg har alltid skrivit självutlämnande och självrannsakande, alltid sant men inte alltid sanningsenligt. Varje gång har hon haft något nytt att säga.

-Jag vet inte om det är så. Mina väninnor Märta Tikkanen och Birgitta Stenberg tycker jag har gått mycket längre än jag. Jämfört med dom tycker jag nog att jag är rätt återhållsam. Men dom har inspirerat mej.

Hon omvärderar sina berättelser gång på gång. Tiden ger nya perspektiv, och Åsa Moberg blir hela tiden en annan än den hon en gång trodde att hon var.

-Jag har inte läst på mig själv och jag har försökt undvika meningar av typen ”Som jag har skrivit tidigare i min bok…”. Bearbetningen av manuset handlade om att finna en struktur att undvika upprepningar men ändå få läsaren att förstå trots att jag hoppar fram och tillbaka i tiden.

Jag frågar om hon ser några relationer mellan sina böcker, om de är besläktade med varandra.

-Nej, jag har ingen uppfattning om det, jag bara skriver. Jag har skrivit 22 böcker, vilket jag tycker är ganska duktigt. Jag tror ingen av mina läsare läst allt jag skrivit och dessutom håller reda på det. Men den synpunkten kommer kanske när den här boken kommer ut.

-Och som journalist och frilansare har jag skrivit mycket annat, så jag kan inte hålla reda på om jag har skrivit det förut. När jag undrade över sånt brukade jag alltid ringa till Birgitta Stenberg, som alltid kunde svara på det. Nu kan jag inte göra så längre. Tyvärr.

I ”Livet” anser hon att hennes tidstypiska föräldrauppror sannolikt ledde till mammans för tidiga död. När hon blev änka vid 41 efter ett 24 år långt förhållande med Tor-Ivan Odulf. Under sorgeprocessen fick hon stöd av andra kvinnor, några blev änkor senare. En av dem var Birgitta Stenberg. Ingen kvinna är en ö.

Efter Tor-Ivans död drabbades hon av tandlossning och opererades. Munnen blev ett sår. En lös tand var den första påminnelsen om hennes dödlighet. Åsa Moberg förknippar tandhygienister med döden. Beskedet om hennes fars död fick hon samma morgon som hon skulle till tandhygienisten. "Livet" börjar med tandköttet och döden.

-Hur har mänskligheten kunnat överleva utan tandhygienister, utbrister hon.

”Livet” kan också läsas som en samtidsskildring av svensk kvinnohistoria.

-Det är bra om det uppfattas så. För kvinnohistoria tillhör de politiska frågor som jag skrivit mycket om. Och jag har läst mycket kvinnohistoria, fast på den tiden fanns inte ens begreppet. Kvinnohistoria vad var det? Kvinnorna hade väl ingen historia att tala om?

Under 70-talet kom Åsa Moberg att skriva om och engagera sig i kärnkraftsfrågan. Hon gick med i Folkkampanjen mot kärnkraft inför 1980 års folkomröstning. Hon skrev en dagbok om kampanjarbetet. Senast jag träffade henne berättade hon att hon ville skriva en bok till om kärnkraften. Det har hon också gjort sedan dess: 2014 utkom ”Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten – en bok om kärnkraft”. Är kärnkraften den politiska fråga som har betytt mest för henne?

- Det är det nog, och framför allt är det den fråga där jag och andra som engagerade sig mot kärnkraft fått fullständigt rätt. Vi var så pålästa redan då. Det här med alternativa fakta är ingenting nytt. Kärnkraftsförespråkarnas argument var propaganda som mest bestod av alternativa fakta. Om jag får leva till 90 kommer jag ha levt genom hela atomkraftens epok, manssamhällets hundraåriga dröm. Tänk om man efter 1945 hade satsat på sol- och vindkraft, säger hon medan regnet, som drivit in över sundet smattrar mot husets tak och fönster.

Hennes första publicerade meningar var ett debattinlägg, tryckt i Aftonbladet den 9 mars 1968: ”Mitt namn är Åsa Margareta Moberg. Jag är född i Piteå 1947. Nar jag var tre år, flyttade min familj till Lidingö, där jag vuxit upp och gått i skola, Jag var sexton år, när jag första gången förstod, att det existerar människor, som inte röstar på högerpartiet.”

Texten gjorde henne till krönikör och journalist, tack vare Karl Vennbergs och Axel Liffners försorg. Och journalistiken gjorde henne till författare fast det var textilkonstnär hon skulle bli.

Att skriva krönikor, då som nu, var ett journalistiskt uppdrag med hög status. Av kollegorna betraktades hon som en glidare, en ”lyxmedarbetare”: ”På Aftonbladets redaktion hade jag blivit så misstänksam mot vänliga inviter att det närmast liknande en släng av paranoia. Den som ville komma mig nära visade sig ofta vilja nå någon annan genom mig. (…) när som helst kunde illasinnade nålstick eller grövre yxhugg komma från de mest oväntade håll. Det var lika bra att alltid befinna sig i försvarsställning.”

När jag läser ”Livet” får jag uppfattningen att detta var något som präglade Åsa Moberg som ung också utanför Aftonbladets redaktion, att hon var ständigt försvarsberedd.

-Så var det nog. Jag attackerades från alla håll. För mina krönikor, i debatterna, kritiken för mina första böcker, det dröjde till mitten av 90-talet innan jag fick välvillig kritik.

Hennes man och mentor, Tor-Ivan Odulf, vägledde och styrde henne. Sorgen när han plötsligt avled var överväldigande. Romanen som följde hette ”…om sorg och kärlek”. Idag ångrar hon de tre punkterna i titeln, men även om de inte står sist ger de en karaktär av något oavslutat. Året efter utkom hans roman, ”Skymningen gör dårarna oroliga” postumt. Åsa Moberg redigerade den, avslutade den. Fast i sina böcker kom hon att berätta alltmer om Tor-Ivan, hans gåtfullhet och med distans till förhållandet såg hon också hur han styrt och dominerat henne. I ”Livet” undrar hon till och med om han arbetade för IB, Socialdemokraternas hemliga och olagliga underrättelsetjänst.

- Efteråt har jag fått en del tecken på att det kan ha varit så, men det finns naturligtvis ingen som är villig att träda fram. Mellan 100-200 000 svenskar registrerades. Det är klart att det krävdes människor som arbetade med det. Men det kommer vi aldrig att få veta. Dom arkiven, om de finns kvar, kommer inte att öppnas under vår livstid.

Den 1 maj 1965, när Åsa Moberg var 17 år och Tor-Ivan Odulf 34, flyttade de ihop i en trettio kvadratmeter stor stuga i Vitabergsparken på Södermalm i Stockholm. Några år senare flyttade de ut på landet, som en del av gröna vågen, till ett hus i skogarna utanför Norrtälje. Folkomröstningsresultatet blev en besvikelse. Dessutom bodde de då i Gimo, Östhammars kommun, en av de få kommuner där det byggdes kärnkraftverk, Forsmark med tre reaktorer. Tor-Ivan hade läst att ett säkert avstånd vid radioaktiva utsläpp var 17 mil. 

- Det var han som förstod att det var jag som ville bo på landet. Den ö vi hamnade på, Lekholmen, hittade han och köpte. Han fick stå ut med mycket. Till exempel att jag ville ha radion på hela tiden. Det kan inte ha varit lätt för honom, så han måste ha älskat mig mycket, säger Åsa Moberg för att nyansera mitt påstående att hennes bild av honom mörknat med åren.

Huset på Lekholmen låg otillgängligt. Åsa Moberg har kvar huset än idag.

- Det är en plats som inte är så lätt att åldras på. När vi bodde där fanns det åretruntboende som kunde hjälpa oss. Det fanns en affär några mil bort där man kunde beställa mat och få den hemkörd med posten, det fungerade även sedan det systemet officiellt lagts ner. Nu finns det inte ens postutbärning, varför det nu skulle göra det när det inte finns några hushåll att bära ut den till.

- Jag älskar den platsen. Jag skulle hellre bo på Lekholmen än här säger hon och sveper med armen ut över den, trots regnet, magnifika utsikten från Lerberget över sundet till den danska kusten.

-Men det är inte enkelt. Ska man bo på en avlägsen ö i en riktig glesbygd behöver man vara ung, stark och rik. Man behöver bilar, båt och snöskotrar. 

Lekholmen är, geografiskt, den mest stabila punkten i hennes liv. Hennes liv på ön är fullt med naturupplevelser som är så vackra att de smärtar, inklusive sjöns kraftigt varierande isläggningar och dramatiska råmande islossningar. ”Det är inget märkvärdigt med platsen, utom ljuset och tystnaden. Sjön är en vanlig insjö på 436 meters höjd över havet, omgiven av skogklädda kullar. När flyttfåglarna återvänder är luften full av deras ljud”, skriver hon om Lekholmen.

Hundra sidor senare, när ”Livet” håller på att ta slut är Åsa Moberg tillbaka på ön. ”Mitt liv blev mycket enklare när jag bosatte mig på Lekholmen, i utkanten av allt”. Hon beskriver platsen som energigivande. När hon är på sin ö idag vill hon inte sova, men hon genomfars också av oro och sorg. Tor-Ivan finns där ”i varje millimeter” och tankar om svek tränger sig på. Åsa Moberg anser att hon sviker sitt hus genom att inte bo där jämt. Hon minns sin pappa som hon också tycker att hon svek genom att tillåta att han blev gammal och dog. Det är, för att vara ett bokslut i ”Livet”, hårda ord.

-Det är så det är, som det var när jag skrev det, säger hon.

Till sist berättar hon också relationen till mamman. Hon beskriver sitt uppror mot henne som en modernisering av ett månghundraårigt kvinnohat.

-Jag var inte ensam om det, långt därifrån, men det är ändå sorgligt att konstatera att jag själv blev en av dem som drogs med.

-Det bara var så då: man skulle hata sin mamma och det var vanligt att säja ”Jag vill inte bli som mamma”. Det var samma epok där psykiatrin skyllde det mesta på mamman. Manssamhället lyckades vända döttrarna mot sina mödrar. Det är också nåt jag kan spåra i min mammas kritik mot sin mamma.

Åsa Moberg skriver att det är bättre idag, men som exempel på mödraattacker i samtidslitteraturen nämner hon Felicia Feldt och Linn Ullman.

Livet mörknar med åren.

Utanför fönstren har det däremot ljusnat. Regnet har upphört och jag ska ge mig iväg. Åsa Moberg ritar en karta över hur jag ska gå till busshållplatsen. Tolv minuter senare kliver jag på en gul buss på väg mot ett annat liv.
 

Text: Mats Granberg