Läsglimtar

Nina Hemmingsson föddes 1971 och växte upp i Uppsala. Som 18-åring läste hon en kurs i feministiska studier, för att sedan börja studera konst vid olika konstskolor, den senaste Konstakademin i Trondheim.

Nina har ritat sedan hon var barn, men det var först efter studierna som hon började teckna serier. Hon började teckna satiriska enrutingar med en namnlös kvinnofigur och blev publicerad i olika tidningar, till exempel aftonbladet och Arbetaren. Debutboken ”Hjälp” kom 2004 tillsammans med Sara Olausson. Hennes första egna album ”Jag är din flickvän nu” kom ut 2006 och sedan dess har hon släppt en rad olika seriealbum, en poesibok och en roman. Under hösten släpps hennes senaste album ”På a svarar jag hej då”. Under 2017 började hon även som förläggare på Kartago förlag.

I sina serier uttrycker Nina de tankar och känslor hon har kring könsroller, relationer och omvärlden. Det är ofta ganska bitska bilder och text, blandat med ironisk humor. Den namnlösa kvinnofiguren har blivit hennes kännetecken, och det är genom henne som Nina vänder på könsrollerna och visar på de normer och krav på kvinnor, och män, som finns i samhället. Kvinnofiguren är ofta hämningslös, vulgär eller arg, och tecknad i en fulsnygg stil. Hennes beteende visar på glappet mellan hur vi människor förväntas bete oss, och hur vi verkligen är. I vissa av Ninas album har även de mer konstnärliga och mångtydiga bilderna fått utrymme. Här är enrutingarna textlösa, och innehåller ofta återkommande symboler öppna för tolkning.

Personligen gillar jag Nina Hemmingsson för hennes sätt att sätta ord och bild på de känslor och erfarenheter många av oss kvinnor har. Igenkänningsfaktorn är hög och det framkallar ofta skratt och ibland kanske till och med tårar. Nina räds inte för att skildra känslor av ångest, ensamhet eller rädsla, vilket gör hennes serier ärliga och äkta. De är humoristiska men känns inte skrivna för att vara roliga i första hand, utan humorn kommer senare i själva igenkännandet. De är feministiska men inte skrivna på det sättet att de bara strävar efter att visa hur starka, självständiga och handlingskraftiga kvinnor kan vara, utan för att visa hur orimliga många krav är på människan och på kvinnor i synnerhet.

text: Ellinor Monell, Finspångs bibliotek