Läsglimtar

Agnès Varda

Fredagen den 29 mars 2019 miste vi en av världens viktigaste men av någon anledning mer ignorerade regissörer: Agnès Varda. Hon blev 90 år. Nyheten slog till hårt mot mig. Varda var nämligen en av mina levande förebilder. För att hedra hennes minne ska jag berätta varför hon bör kommas ihåg och vilken betydelse hon har haft för mig.

Varda gjorde mer för att förtjäna en permanent plats i filmhistorieböckerna än många andra. Hon var en av den franska nya vågens främsta talanger, hade en nästan 70 års lång karriär och balanserade spel- och dokumentärfilmer bättre än de flesta. Att hon därför ignoreras i stor utsträckning är absurt. Inom filmkretsarna var hon någorlunda känd och uppskattad – hon blev trots allt den första kvinnliga regissören att tilldelas en heders-Oscar – men hos allmänna cineaster är hennes namn inte ens nästan lika stort som kollegorna François Truffauts och Jean-Luc Godards.

Den franska nya vågen, som hade sin storhetstid mellan det sena 1950- och 60-talet, revolutionerade mer eller mindre hela filmvärlden. Vågen inleddes då en grupp kritiker för Cahiers du cinéma började göra egna filmer. Dessa var trötta på det samtida franska filmlandskapet och ansåg att de kunde göra bättre ifrån sig. Det visade sig att de hade rätt. Regissörerna bröt mot traditionerna, och deras arv lever kvar än idag. En av den franska nya vågens största talanger var utan tvivel Agnès Varda, som tillhörde den så kallade Left Bankgruppen, vilka arbetade parallellt till regissörerna från Cahiers du cinéma. Att hon en av de skickligaste regissörerna under en av historiens viktigaste filmepoker, inte är lika känd som sina manliga kollegor är chockerande. 

Under en nästan 70 års lång karriär skapade hon en rad enastående verk. Redan tidigt visade hon att hon var en regissör att räkna med. Debuten kom redan 1955, alltså innan den franska nya vågen ens hade inletts, med ”La Pointe Courte”. Denna skulle komma att ha ett stort inflytande på kritikerna hos Cahiers du cinéma. Av alla filmer hon gjorde under den här perioden var ”Cléo från 5 till 7” den bästa. Filmen är ingenting annat än ett mästerverk, och jag anser verkligen att den förtjänar att sättas på samma piedestal som ”De 400 slagen” och ”Till sista andetaget”, två av vågens milstolpar.

Precis som många andra filmer från den här eran satte ”Cléo från 5 till 7” fingret på det samtida franska samhällets pulsådra, men den hade en styrka som många andra saknade: ett starkt kvinnligt perspektiv. Vågen var mansdominerad – Varda var egentligen dess enda framgångsrika kvinnliga regissör – och filmerna reflekterade detta i stor utsträckning. ”Cléo från 5 till 7” erbjuder, åtminstone enligt mig, uppfriskande variation. Dess feministiska teman och bearbetning av de stereotyper som kvinnor förväntas leva efter var inte särskilt vanliga under den här eran. Dessutom är dessa aspekter oerhört aktuella än idag, så det här är på många sätt och vis fortfarande en relevant film. Om du vill veta hur filmen kan kopplas till vår samtid, rekommenderar jag det här klippet som analyserar den.

Filmerna som Varda gjorde under den franska nya vågen borde ha varit tillräckliga för att säkra henne en permanent plats i filmhistorieböckerna, men än var hon inte klar på långa vägar. Jag anser till och med att hon gjorde sin allra bästa film efter eran, ”Vagabond”. Trots att jag gärna skulle vilja diskutera den har jag valt att låta bli. Den måste verkligen upplevas, tro mig.

Varda begränsade sig inte till spelfilm. Hon var dessutom en oerhört skicklig dokumentärregissör. Jag skulle till och med vilja säga att hon var en av de bästa som någonsin har levt. Kanske tillhör jag en extremt liten grupp som har den åsikten, men jag står fast vid den. ”The Gleaners and I”, ”Agnès Stränder” och ”Faces Places”, den enda filmen hon blev Oscarsnominerad för, är bara några av hennes bästa. Få spelfilmregissörer har lyckats ge ut lika många kritikerrosade dokumentärer som Varda. Kameran lade hon inte ner förrän sin död i år, och hon hann göra klart en sista film, ”Varda av Agnès”. När den har premiär på Cnema den 13 april kan du räkna med att jag kommer att se den.

För mig kommer hon alltid vara en förebild, och jag är henne evigt tacksam för allting hon gav världen. Hon introducerade mig till en viss sorts feministiska filmer som jag inte visste fanns och inspirerade mig att gräva djupare i kvinnlig filmhistoria, vilket resulterade i upptäckten av många av mina framtida förebilder, som Lotte Reiniger, Alice Guy-Blaché och Maya Deren. Varda fick mig att aktivt söka upp dessa regissörer och omvärdera mitt tillvägagångssätt till filmkunskap. Risken finns att dessa kvinnor inte hade haft en lika stor betydelse i mitt liv om det inte vore för Varda.

Merci pour tout, Agnès Varda.

Om du vill veta mer om Agnès Vardas stil och filmer, kan jag rekommendera det här klippet.

Boktips

Rebecca J. DeRoo: Agnès Varda between film, photography, and art

Filmtips:

"Faces Places" tillgänglig på Cineasterna, bibliotekets streamingtjänst

"Agnès stränder"

”Cléo från 5 till 7”

”Vagabond”

Text: Jesper Massi